Gunnar Buttazzoni

Egentligen kan man nästan påstå att doktor Buttazzoni är ärftligt belastad. I lätt krokigt nedstigande släktled hittar vi nämligen professor Ricardo Galeazzi, påvens livmedicus, som 1934 publicerade en artikel om en handledsfraktur som idag kallas just Galeazzi-frakturen. Historien blir inte sämre av att det finns ett ortopediskt institut i Milano, Instituto Ortopedico Galeazzi, uppkallat efter denne släkting. Historien upprepar sig, som ABBA sjöng i Brighton 1974, för just i detta nu forskas det för högtryck i Östersund och Sundsvall i syfte att uppnå evidens för Buttazzonis klassifikationsmodell för handledsfrakturer.

Handlovsben, ledband, menisk- skrymslen och vrår där allt ska hållas ihop. Hur mycket som helst som kan gå sönder, så mycket mer komplicerat än en höft eller ett knä. Buttazzonis klassifikationsmodell kanske i framtiden kan visa vägen till optimal läkning.

Bruten handled är den vanligaste frakturen över huvudtaget på människan, och den finns i flera olika format.
— Av gammal hävd har sjukvården tyvärr behandlat alla likadant, fast det ju egentligen säger sig själv att päron och äpplen inte ska behandlas lika, berättar Gunnar Buttazzoni.

Vårt skelettet är litet svagare i början av livet liksom i slutet.  Det finns tre format på frakturer, dem som drabbar barn där tillväxtzonerna i benet är öppna, de vuxnas frakturer och de frakturer som sker senare i livet då skelettet blivit skörare. Det är inte ovanligt att frakturer som inte opereras rasar, det vill säga tappar läget. En fraktur som ser bra ut efter gipsning, kan med andra ord se mindre fin ut på röntgenbilder tagna 14 dagar senare. En fraktur som tappar sitt läge ger patienten ökade besvär. Ingen av de klassifikationer som hittills tagits fram kan förutsäga vilka av frakturerna som kommer att rasa, och vilka som inte kommer att göra det. Men det finns en klassifikation som heter Older, som verkar fungera under förutsättning att doktorn lyckas klassa frakturen rätt. Gunnar Buttazzoni försöker nu värdera vad det är för parametrar som avgör att Olders klassifikation fungerar.
— Kan man lista ut det skulle det ta 15 sekunder att klassa varenda fraktur riktigt, utbrister Gunnar Buttazzoni.

Sagt och gjort, Gunnar Buttazzoni utformade ett eget system och samlade därefter in de radiusfrakturer som röntgats i Östersund under år 2002, ca 250 stycken, och tittade tillsammans med två kollegor på alla bilder. De tre klassade bilderna var och en för sig i skilda rum, och jämförde sedan sina klassifikationer. Mellan observatörerna fanns en god tillförlitlighet. Sedan väntade man ett år och  gjorde om klassifikationerna igen. Resultatet blev att samma observatör klassade materialet i princip lika gång ett och omgång två. Materialet var alltså klassificerat på ett rimligt sätt över tid, och man kom fram till samma resultat.

Buttazzonis modell består av fyra parametrar. Frakturen kan vara enkel, i princip en spricka, då är den en B1/ Buttazzoni 1. En B2:a är splittrad på handryggsidan.  B3- frakturerna går in i leden på olika sätt och slutligen B4:an är splittrad på handflatesidan. Ingen tidigare klassifikation har tagit hänsyn till just splittring på handflatesidan, utan alla B2:or och B4:or har hamnat i samma hög.
— En B4-fraktur bör troligen alltid opereras, förklarar Gunnar Buttazzoni.
Syftet med forskningsprojektet är att med hjälp av en enkel klassifikationsmodell bedöma frakturerna lika.
— Jag vill bevisa att klassifikationen över huvudtaget har förutsättningar att gå vidare, att två olika observatörer klassar frakturerna lika med hjälp av den, berättar Gunnar Buttazzoni.

Forskningsarbetet fortsätter nu med fas två, som innebär att alla radiusfrakturer som kommit in till Sundsvalls- och Östersunds sjukhus från första oktober 2009 till sista september 2011 klassificeras enligt Buttazzonis modell. Några ytterligare kriterier måste stämma, så som till exempel att patienterna är färdigvuxna och ej har fyllt 76 år när de bryter sig. Jourläkarna klassar sedan frakturerna, lämnar in resultatlapparna till Gunnar Buttazzoni och behandlar därefter sina patienter precis som vanligt.

Fjorton dagar efter skadan röntgas patienten igen för att se om frakturen har rasat. Om så är fallet erbjuds operation. Patienten får lära sig olika handövningar, efter fem veckor tas gipset bort och träningen fortsätter.
Frakturerna röntgas igen efter tre månader, och har i princip alltid läkt. Men frågan är hur de har läkt?
Sjukgymnaster från handteamet på respektive sjukhus möter patienterna efter tre och tolv månader. Då mäts deras funktion, blev de bättre om de opererades än om deras fraktur enbart drogs tillrätta och gipsades?
De patienter som ingår i forskningsprojektet får även fylla i två enkäter med frågor kring sin status veckan innan de bröt sig. Statusen kontrolleras på nytt via enkät efter tre och tolv månader.

Hur går det för de här frakturerna som man ju vet att olika personer har klassat lika? Är det någon skillnad mellan grupperna?
— Min uppfattning är att vi redan nu ser att flera B4:or har rasat, men det är bara en känsla ännu så länge och resultatet kommer senare, säger Gunnar Buttazzoni. Forskningsgruppen funderar över frågor kring om sjukvården bör ta olika beslut för yngre personer jämfört med äldre? Är det större risk att frakturerna rasar hos de äldre än hos de yngre patienterna?
— Ingen vet idag, vi lever i år 2011 och inte en käft vet detta, dundrar Gunnar Buttazzoni.

Teoretiskt sätt vet Gunnar Buttazzoni  kanske svaren på dessa frågor redan den 30 september 2012. Då ska allt material vara inmatat,bearbetat och analyserat om arbetet går enligt plan. Gruppen har samlat in ett gigantiskt datamaterial med fakta om patienter och frakturer.
En guldgruva för framtida forskning.
— Tänk om det här är just den klassifikation som gör att vi hädanefter kan skilja äpplen åt från päron, då får vi äntligen evidens för vad vi sysslar med, funderar Gunnar Buttazzoni och fortsätter:
—  Detta är det vanligaste brottet på människan och vi har inte bevis för någonting idag,visst är det förskräckligt!?

— Idag kör vi på intuition, det vill säga all samlad erfarenhet som vi egentligen inte kan sätta ett namn på.
— Men notera att de behandlingsmetoder som används idag givetvis inte är något mumbo jumbo, understryker Gunnar Buttazzoni, utan de bygger på erfarenhet och mångårig kunskap, en samlad bedömning.
— Men det hjälper inte min underläkare nere på akuten, som måste fråga mig igen och igen, konstaterar Gunnar Buttazzoni. Om Buttazzonis klassifikationsmodell visar sig fungera skulle den kunna bli det verktyg som kan ge en vettig prognos redan dag 1.