Catherine Aaro Jonsson

- forskar för att hjälpa skallskadade barn

- Få barn som råkat ut för traumatiska hjärnskador får rätt hjälp till rehabilitering, det säger Catherine Aaro Jonsson, neuropsykolog på Barn och Ungdomshabiliteringen som disputerar på ämnet den 28 maj. För dessa barn kan det handla om så enkla saker som en anpassning av skoluppgifterna eller att utesluta alltför mycket ljud. Och det är just behovet av denna anpassning som Catherine tar fasta på i sin forskning.

Tänk dig ett skolbarn som kör på tok med cykeln, skadar huvudet ordentligt, men får bästa tänkbara hjälp på neurokirurgen. Låter som frid och fröjd, allting gott och så slutade det hela lyckligt. Barnet ser ju ut som vanligt igen, pigg, frisk, kan prata, äta gå och förstå. Eller?
- Att barn har bättre läkningsförmåga är en myt som fortfarande lever kvar, när det gäller utbredda skador på hjärnan är det precis tvärtom, säger Catherine Aaro Johansson.
Barn som fått en hjärnskada som följd av olyckan har inte längre samma förutsättningar att lära sig som andra barn. De går in i nya utvecklingsfaser med mindre resurser än sina jämnåriga. De kan till exempel inte stänga av onödiga ljud i ett pratigt klassrum och får svårt att koncentrera sig.. Till skillnad mot en vuxen som redan lärt in en mängd olika färdigheter så har barnen mycket kvar att lära och skadans följder ökar vartefter omgivningen kräver mer och mer av individen.

Något som ofta försvårar de skadade barnens inlärning är till synes enkla saker, som vi omges av dagligen. Det kan handla om höga ljud, radioapparater som skvalar, kompisarnas surr. Följden blir ofta lättirriterade och till synes stökiga barn, som uppmanas att skärpa till sig, sitta still och försöka anpassa sig. Istället är det barnens miljö som bör anpassas efter barnets förmåga.
Den forskning hennes grupp har presenterat visar att även efter de klara förbättringar som startade i den neurokirurgiska vården i början på 90-talet så kvarstår kognitiva funktionsnedsättningar på samma nivå som tidigare. Knappt en tredjedel av alla barn som vårdats neurokirurgiskt för förvärvade, traumatiska hjärnskador remitteras till rehabilitering. Den akuta delen i vårdkedjan funkar. Men inte den subtila, kognitiva eftervården.
- Efter olyckan infaller en läkningsperiod som varar i ungefär ett och ett halvt år. Under den här perioden har barnen större chanser att läka hjärnskadan, och det är verkligen en period att ta vara på. Därför bör alla barn som varit på neurokirurgen få komma till oss, säger Catherine.
- Om de här barnen får hjälp att sovra och fokusera på en specifik arbetsuppgift, då kan man funka riktigt bra, även när det kommer till inträdet i arbetslivet. Något som är speciellt viktigt för de här barnen är att anpassningen fortsätter, även med det nya lärarlaget, och när de kommer in i vuxenvärlden - även på den nya arbetsplatsen.
Därför behöver vi vårdprogram där alla barn följs upp; en del av detta kan till exempel innebära att någon på skolan tar rollen som barnets coach. Sedan kan vi i vår tur vara med och stötta coachen som mentorer.

Catherine berättar också att familjens inställning och möjlighet till anpassning är avgörande för barnen. Det är kanske lättare för det lilla barnet att klara av förändringen, men svårare för föräldrarna att smälta. Att acceptera att barnet inte längre kan lära lika snabbt, att han eller hon får utbrott eller blir nedstämd kan vara tungt. Men med rätt hjälp kan en drabbad familj fungera mycket bättre.

Den 28 maj försvarar Catherine Aaro Johansson sin avhandling " Neuropsychological progress during 14 years after severe traumatic brain injury in childhood and adolescence" på Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet.