Bengt Svensson

...vill att alla ska höras — forskar på stamceller för att laga ärrade stämband

Har du varit hes någon gång, eller till och med tappat din röst helt för en tid? Då vet du hur besvärligt livet blir - viskningar istället för rop och handskrivna lappar istället för muntlig dialog. Heshet, dålig röst och ansträngt tal är vardag för alla dem som drabbats av ärrskador på sina stämband. Skador som till exempel kan uppstå på grund av strålning av cancer eller efter operation av tumörer på stämbanden. Bengt Svensson, som är överläkare på Öron/näsa/halskliniken på Östersunds sjukhus, forskar på hur stamceller skulle kunna användas för att läka ärrskadade stämband.

— Skador på stämband är ett problem som varit olöst i alla år, fett och teflon med mera har använts för lagning men dessa material fyller ut stämbanden utan att de läks, berättar Bengt Svensson. De drabbade kan få leva med allt från hes till ingen röst alls, stämman bär inte och de blir fort trötta i rösten. De som använder sin röst i yrket får ofta byta karriär.

Bengt Svensson har i sin forskning testat två typer av humana stamceller, embryonala och mesemkymala, som han transplanterat till kaninstämband. Med embryonala stamceller menas primitiva celler som bildas under fosterutvecklingen och som kan utvecklas till alla olika celler i kroppen, medan mesemkymala stamceller bara kan utvecklas till vissa celler, typ stödjevävnad alltså muskler, ben och brosk.
De kaniner som använts är av rasen New Zeeland White, och deras stämband har tillfogats liknande skador som mänskliga stämband kan få.
När Bengt Svensson startade denna forskning var han helt ensam i världen om att forska på just humana stamceller på stämband. Idag finns det fyra grupper som forskar på stamceller, där är Bengt Svenssons grupp den enda som forskat på embryonala stamceller. Stamcellerna kommer ursprungligen från mänskliga ägg som donerats till forskningen. Detta anses litet kontroversiellt, och det etiska är inte helt löst idag.
De mesemkymala stamcellerna däremot kommer från benmärg där forskarna använder litet andra celler, och då blir försöken genast inte lika värdeladdade som när det handlar om celler från embryon.

— Detta med djurförsök är också värdeladdat. Men då brukar jag säga att, visst får jag låna dina stämband är det jättebra - då forskar jag mycket hellre på dem än på kaninernas, förklarar Bengt Svensson en aning luttrad.
Han betonar att han tycker att denna forskning är helt nödvändig.
— Det här handlar inte precis om att uppfinna ny kosmetika, utan om människor som inte klarar sitt jobb på grund av besvären, säger han allvarligt och fortsätter;
— Har du fått ett ärr på dina stämband så går det aldrig över, du får aldrig mer riktig bärighet i rösten. Medfödda skador på stämbanden förekommer också, dessa kallas för sulcus och är en skada längs hela stämbandet. Tillståndet kan vara ärftligt men är väldigt ovanligt.

Bengt Svenssons forskning visar att de mänskliga mesemkymala cellerna stimulerar kanincellerna till dess att kanincellerna växer till sig igen på kaninens skadade stämband. Forskningresultaten är så lovande att försök på människa är nära förestående. För de embryonala stamcellerna är det däremot ännu långt kvar till försök på mänskliga stämband.
—Det finns så mycket att göra på de embryonala humana stamcellerna ännu, innan försök på människa kan sättas igång, slår Bengt Svensson fast.

Om Bengt Svensson hade forskat på giraffer så skulle stämbanden suttit ungefär här. Foto:Lena Manneby

Svaret ligger i kaninens förmåga att skrika högt.
— Har du hört en kanin skrika? frågar Bengt Svensson mig, och jag får lov att erkänna mig okunnig på området. Han berättar att de kan gny, gnälla och skrika högt. Tjuten är otäcka och inget man egentligen vill höra.
— De är rent hjärtskärande, och en kanin kan stressas så till den milda grad att den ibland dör i hjärtinfarkt knall och fall, berättar kaninkunnige Svensson som faktiskt själv ägt en holländsk vädurskanin tidigare.
— Den var med i skidbacken och överallt. Kaniner är så väldigt fina djur, menar Bengt Svensson.

Apropå skidbacken så var det den som lockade upp familjen Svensson till länet 1987, man skulle stanna i två år och åka skidor då det började bli alltför kostsamt med alla skidresor från hemmet på Gotland.
— På Gotland finns det ju många kaniner, är det därför du forskar på dem? försöker jag. Bengt Svensson ler litet snett mot mig, och bjuder plötsligt på en helt annan alternativ förklaring.
— Som liten kallades jag för Kaninen därför att jag hade så sneda tänder...så det kanske är därför jag forskat på dem.
Vi nystar inte djupare i detta utan koncentrerar oss på stämbanden igen.

Bengt Svensson förklarar att han vill lösa ett hittills olöst problem. Skadade stämband kan bli bättre men aldrig riktigt bra. Stämbanden är speciella, det finns ingen annan liknande vävnad i människokroppen. Strukturen är känslig.
— Om du får ett ärr på huden drar det och känns obehagligt, men inte så mycket mer, förklarar Bengt Svensson och fortsätter;
— Med våra stämband är det annorlunda. Våra stämband ska vibrera och oscillera, det vill säga svänga med vågrörelser på rätt frekvens, och minsta lilla fel orsakar problem direkt. Då kanske stamceller är lösningen?

Bengt Svensson har vissa planer så här direkt efter disputationen. Han skulle vilja ha en tjänst som kunde delas mellan forskningen och arbetet på öronkliniken, 50/50 kanske.
— Det skulle passa mig perfekt jag håller utkik, berättar Bengt Svensson.
Men just nu hämtar han mest andan och funderar på hur han ska gå vidare med forskningen, det finns många frågeställningar kvar att ta tag i.

Här kan du läsa Bengt Svenssons avhandling i sin helhet

Text och foto: Lena Manneby