Agneta Sandström

Hjärnrehabilitering - inte lyckopiller och hurtiga tillrop

De flesta känner nog till någon i sin bekantskapskrets som blivit utbränd eller gått in i väggen. Begreppen lever kvar i folkmun eftersom de så väl beskriver vad dessa människor råkar ut för. De går rakt in i väggen så att det bara smäller. De ser att väggen finns där, men går bara rakt på ändå. Det ska gå! Skulle helst gå rakt igenom väggen om det bara varit möjligt, men det slutar i regel med att man ramlar  ihop istället. Agneta Sandström, till vardags verksam psykolog på Remonthagen rehabcentrum, har forskat på kvinnor med utmattningssyndrom.

Agneta Sandström bestämde sig för att enbart titta på kvinnor, dels för att det annars forskas  nästan uteslutande om män och dels därför att en majoritet av de personer som insjuknar i depression och utmattningsproblem är just kvinnor. Alla de här patienterna berättar att de fått så dåligt minne. Därför gjordes en neuropsykologisk utredning på var och en. Agneta Sandström använde sig av ett neuropsykologiskt testbatteri, liknande det som utförs på hjärnskadade patienter. Allt möjligt testas; ordminne, bildminne, förmågan att vara uppmärksam, förmågan att planera, förmågan att hålla saker i huvudet, arbetstempo och vakenhet.   Forskningsresultaten baseras på tre olika studier varav den första genomfördes i början av 2000-talet med 67 patienter.

— Den typiska patienten är en välutbildad kvinna och ofta mellanchef, berättar Agneta Sandström.  Kvinnorna presterade väldigt bra på det vanliga intelligenstestet — ordminnestest, minnesstrategitest och verbala deltest. När de gjorde andra sorters tester, där de måste använda sin högra hjärnhalva mer, tester där de inte kunde  luta sig mot gamla strategier och där det krävdes planering  hade dessa patienter  däremot problem. De jobbade med dåligt tempo, hade dålig uthållighet och svårt att fokusera. Resultaten pekade på något slags problem med pannloberna.
— Eftersom det fanns en så specifik nedsättning som såg så likartad ut tyckte jag att det var litet spännande, konstaterar Agneta Sandström och tillägger:
— Då bestämde jag mig för att fortsätta och titta på litet andra saker.   Agneta Sandström ville veta om det rörde sig om en vanlig depression, eller om det handlade om någonting helt annat. Hon upptäckte snart att när man tittar på hur hormonspegeln ser ut hos de här patienterna, alltså  hur de insöndrar stresshormoner, så skiljer det sig från en depressionspatient. På den här patientgruppen har antidepressiv medicin inte lika bra effekt, som den har på personer med depression. Ibland hjälper medicinen visserligen även patienter med utmattningssyndrom, sannolikt då dem som sekundärt insjuknat i en depression. Ändå blir nästan alla erbjudna just behandling  med så kallade lyckopiller.  

Den personlighetstyp som insjuknar är ordentliga, tjuriga, litet rigida personer som inte gärna byter strategi. Man har ofta en prestationsbaserad självbild. Vill ha ordning, reda och struktur på allt. Tar sitt arbete på stort allvar, och vill snabbt tillbaka i jobb igen.  
— Det är naturligtvis toppen med sådan arbetskraft, säger Agneta Sandström med ett snett léende.
— Jag ska hinna med det här, det ska bli lika bra som det alltid har varit fastän vi är fyra personer mindre på jobbet.
— De här personerna saknar förmågan att säga till sig själva att nu blir det litet dåligt det här, men det hjälps inte för jag hinner inte göra det bättre. Om de haft den förmågan hade de kanske förblivit friska.  
— Jag har träffat patienter som kliver upp klockan fyra på morgonen för att hinna stryka ungarnas kläder, bara för att det ju är mycket finare med strukna kläder, berättar Agneta Sandström och nämner också exemplet med patienten som bor ute på landet och som ställt sig i bagarstugan och bakat tunnbröd fast hon inte alls hade tid.
— Det är ju så trevligt och det ska man ju göra, men egentligen höll patienten på att dö av stress. Man upprätthåller alla måsten, fast man egentligen varken orkar eller har tid. Den här patientgruppen är också väldigt skamsna över att de blivit sjuka, och vill att det ska finnas någon slags legitimitet för deras sjukdom.
— Tyvärr finns fortfarande den uppfattningen kring deprimerade patienter att de egentligen bara har " litet taskigt humör", och om de bara tar och rycker upp sig så går det över, säger Agneta Sandström irriterat.
— Så skulle man aldrig i livet säga till en diabetiker.
— Om du bara ser litet positivt på tillvaron så kommer du att börja producera insulin direkt.

I den avslutande studien fick tio patienter med utmattningssyndrom och tio nyinsjuknade deprimerade patienter jämföras med varandra och med en frisk kontrollgrupp. De fick bland annat utföra två olika tester i en speciell kamera som var och en engagerade helt olika delar i hjärnan. Agneta Sandström tittade då på hur hjärnan arbetade och om det fanns någon skillnad i grupperna gentemot varandra. Hon konstaterade under testerna, att frontalloberna hos gruppen med utmattningssyndrom inte riktigt användes på ett sådant sätt som de skulle. Slutsats; Utsätter man sig själv för en alltför hög belastning under lång tid så påverkar det hjärnan. Hjärnan påverkas rent konkret, det är inte bara någonting vi tror att vi upplever.  

Agneta Sandströms forskningsresultat ger upphov till många följdfrågor. Här har vi personer där det har hänt någonting i hjärnan, den har påverkats på ett sätt som den inte ska. Hur ska man då återställa balansen?
— Det är alltså hjärnan man ska ha i fokus när man rehabiliterar den här patientgruppen, understryker Agneta Sandström. Hur åstadkommer man en miljö där hjärnan kan rehabiliteras? Vad är en hjärnergonomisk arbetsmiljö?  Det är några av de frågor som Agneta Sandström kan gå vidare med om hon vill. Men först återstår hennes privata Golgatavandring som sker i Umeå den 19 november, då hon försvarar sin avhandling.

Läs mer om Agneta Sandströms avhandling här: Cognitive and neuroendocrine dysfunction in women with work-related longterm stress. / Kognitiv och neuroendokrin dysfunktion hos kvinnor med utmattningssyndrom. 

Text och foto: Lena Manneby