Ett landsting är nästan sprängfyllt av kompetens.
Ibland känns det som att väggarna bågnar av inneboende kunskap.
Här finns hög kompetens och här finns olika sorters kompetens.
Bland cirka 120 yrkesgrupper hittar vi allt från medicinska specialister till medarbetare med kulturell kunskap, hög teknologisk skicklighet, juridiska färdigheter och ekonomisk spetskunskap. Och mycket, mycket annat.

Varje yrkesgrupp har sitt eget språk.
Inom den egna gruppen förstår vi varandra väl.
Men det är inte alltid vi förstår varandra så bra mellan grupperna.
Hur samtalar exempelvis en jurist och en läkare om det som är allas vårt gemensamma mål — god vård?
Hur samtalar en ekonom och en undersköterska för att ta ett annat exempel?
Hur når arbetsgivare och arbetstagare fram till varandra — ett aktuellt exempel när Vårdförbundet just sagt upp en arbetstidsmodell som många med mig uppfattat som uppskattad. Var brast vår kommunikation?

Det egna fackspråket är starkt begränsat, det kommer till korta när vi träffar eller på annat sätt kommunicerar med kollegor utanför vår egen yrkesgrupp.
Förvirrade situationer kan uppstå.
En kollega begriper inte vad den andre säger, drar sig för att fråga och kanske framstå som dum.
En barriär kan uppstå.
Någon annan glömmer bort att förklara - i sin värld - självklara facktermer, förkortningar eller begrepp och vips är ett antal medarbetare inte längre på banan.
Ett murbygge påbörjas.
En tredje kanske inte ens känner respekt för den som inte förstår och vägrar ta sig tid att förenkla.
Där byggs definitivt en mur, svår att rasera.

Men ingen skada är egentligen skedd så länge vi ändå förstår vikten av att förstå varandra. Och att förståelse och begriplighet är ett viktigt steg i att nå gemensamma mål.

Landstingets styrelse har just beslutat om en ny kommunikationsstrategi.
I den betonas, bland mycket annat, vikten av att vi alla i landstinget uttrycker oss begripligt, i tal och i skrift. Det handlar om vår kommunikation internt men ytterst handlar det naturligtvis om vår kommunikation med medborgare och patienter.
För om vi inte förstår varandra inom landstinget - hur ska vi då begära att medborgare och patienter ska förstå det landstinget gör och beslutar om?