Höj och vigda blicken i snusfrågan!

Världshälsoorganisationen WHO betonar på sin årliga Tobaksfria dag den 31 maj att tobaksbruk i alla former är skadligt för hälsa och miljö. Det är en bra påminnelse i en tid då snusbolagen värnar om rökarnas fortsatta nikotinberoende genom övergång till snusning. Under sken av att bry sig om folks hälsa riktar man sig nu sin marknadsföring mot unga kvinnor . Samhället bör vakna upp och inse vad ett fortsatt bagatelliserande av nikotinberoendet kan leda till - och att samhället faktiskt har möjlighet att erbjuda landets rökare ett bättre stöd än snusindustrin.

Snusforskningen befinner sig i dag i samma läge som forskningen om rökningens effekter på 1960-talet. Då erkändes lungcancer som rökbetingad, men att hjärt-kärlsjukdom skulle bli rökarnas stora gissel hade forskarsamhället ingen aning om. Nu vet vi bättre. Som i varje nytt forskningsområde visar snusstudierna i dag en "spretighet" i resultaten, ett fenomen som vi får leva med ett bra tag.

En kunskapssammanställning från Karolinska Institutet i november 2005 illustrerar detta fenomen. Man anger att snus ger lokala slemhinneskador, frilagda tandhalsar och möjligen tandlossning, att snus är cancerframkallande, ökar risken att få en dödlig hjärtinfarkt, att snusning under graviditet ökar risken för tidig födsel och moderskapsförgiftning. När det gäller risken att få högt blodtryck eller stroke, att insjukna i hjärtinfarkt eller diabetes är resultaten "inte entydiga" eller "kunskapsunderlaget begränsat".

Kunskapsbristen gör snusfrågan komplicerad och debattinläggen tenderar att gå förbi varandra. Inte sällan lider de av kortsynthet utan besvärande lärdom av historien eller trångsynthet utifrån en enskild snäv forskarposition. Arbetar man brett med frågan utifrån ett långsiktigt folkhälsoperspektiv identifierar man snart ett antal faktorer som måste vägas in — i stället för att okritiskt främja snusningen.

Verksamma åtgärder för att minska rökningen har försummats
Samhället har länge svikit rökarna genom att inte investera tillräckligt och långsiktigt nog i en bred strategi som vi vet leder till successivt minskad rökning. Ansvaret här vilar främst på regering och riksdag. När det gäller tillgänglighet på tobaksavvänjning har Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet, landstingen som hälso- och sjukvårdsansvariga och läkarkåren som vårdgivare varit försumliga, trots bättre vetande. Kommunerna har inte gjort tillräckligt för att få skolgårdarna rökfria och åldersgräns för tobaksinköp respekteras inte tillräckligt av handeln. Det är inte strategin som brister, det är tillämpningen. Rökfria miljöer är fortfarande en underutnyttjad resurs i stödet till rökarna — en rökfri arbetstid för alla arbetstagare vore det mest ansvarsfulla och stödjande som landets arbetsgivare skulle kunna bidra med.

Det går att förutse ett antal oönskade effekter av att främja snusningen
På 1980-talet introducerades lightcigaretterna i stor skala — ´du behöver inte sluta röka — pröva våra mindre skadliga produkter´. I dag vet vi att detta är vår tids största hälsobluff som fått miljontals, främst kvinnliga, rökare att dö i förtid för att de trodde att de gjorde ett mer "hälsosamt" val — i stället för att sluta röka. Vem tar ansvar för en liknande "snus-läxa"om 10-15 år?

Om vuxna rökare stimuleras att gå över till snus i stället för att stödjas till att sluta får vi automatiskt fler unga snusare. En stor del av dessa är våra blivande gravida mödrar... (den andra hälften är "bara" dåliga förebildspappor).

En ökande insikt om olika drogers samverkan i hjärnan bör också varna för en allmän bagatellisering av snusrisker. Alkohol och nikotin triggar varandra — "varför var det så trevligt att röka på krogen...?" Att med ena handen försöka minska ungdomars alkoholanvändning och med andra handen främja snusning visar att vi inte förstått sambanden. Mönstret i drogmätningar i årskurs 9 med högt alkoholintag hos snusare är nyttig läsning för tvivlare...

Det internationella ansvaret
En "Harm reduction"-diskussion har drivits fram av den största snustillverkaren som på ett skickligt sätt har fått omvärlden att tro att "The Swedish Experience" med låg andel manliga rökare och lungcancer huvudsakligen kan tillskrivas förekomsten av snus. Tillgänglig statistik möjliggör inte några säkra slutsatser av det slaget. Den utbredda tillgängligheten av snus som en billig nikotinkälla i vårt land har troligen haft en inverkan på rökbeteendet — hos män men historiskt inte hos kvinnor - men inte i den utsträckningen som snusförespråkarna hävdar. Svenska män har i sju fall av tio slutat röka utan något hjälpmedel. Och fyra av tio snusande män röker också.

Att skicklig marknadsföring fått enstaka personer i en del länder att frestas ersätta förebyggandet och rökavvänjningssatsningar med "mirakelmetoden svenskt snus"är inte så konstigt. Mer anmärkningsvärt är det inkonsekventa, okunniga och förtroendeminskande förhållningssättet hos den svenska regeringen och en riksdagsmajoritet. Med ena handen ratificerar regeringen WHOs tobakskonvention, i vilken en av grundpelarna är att hälsoaspekter generellt ska väga tyngre än ekonomiska skäl vid motstridiga intressen, med den andra handen bekämpar man, av närings- och handelspolitiska skäl, unionens snusförsäljningsförbud.

Med ena handen kräver Sverige i alkoholfrågan förståelse och respekt från unionen för en restriktiv politik, med andra handen vill vi pracka på dessa länder en för dem ny tobaksprodukt. Etiken når bottenläge när regeringen inte ens vill satsa på forskning för att få reda på hur allvarliga långtidseffekterna är av de drogprodukter man vill att andra länder ska köpa.

När ska regering och riksdag börja värna mer om svenska rökares möjligheter att sluta än om svensk snusindustris säljframgångar?

Göran Boethius, 070-6425117